patetiskt? absolut
det blir lätt att man går upp i projektharbetet. lever i det och bara det.
trots att jag egentligen inte tar det seriöst.
men det är någonting som gör att jag inte vill göra det dåligt.
det här är ju liksom min grej. vore kul om det blev bra.
nu börjar nog känna lite press också, inför själva redovisningen. konserten.
människor jag aldrig trodde skulle dyka upp kommer sitta och hålla mig sällskap.
och av nån anledning vill jag visa att jag kan. att det gick framåt.
att jag inte är ett himla offer som bara gav upp.
hur långt tid har det gått? tvåochetthalvt år. gosh.
bara att tänka gör mig svag i sinnet.
jag lyssnar mycket på musik nu, och glider runt på myspace.
stundtals inser man "shit vilken bra låt, vilken grym människa som lyckas skapa sånt här". medan vissa bara går förbi en. och trots att man ger dem flera chanser fäster sig inte musiken i hjärtat, även om den bär lika många känslor, och ibland samma känslor.
det vill sig inte bara.
jag undrar om det någonsin igen kommer bli så att jag lyckas fångas, som av jonathan, och inte att glömma håkan då. men det är en annan sak med honom. då var jag 13 år -ung och dum (hehe)- och visste väl inte mycket bättre. när jonathan fullkomligt fick mitt hjärta att blomma och mina känslor att flyga runt som fjärilar runt hela kroppen, då var jag bara några dagar från 18. och nu känner jag likadant fortfarande. naivt? ja
patetiskt? absolut
men gott folk, ni vet hur jag är.
pinsamt men sant.
tankeställarna sätter sig på hjärnan stundtals.
och alla tankar surrar runt
som nu, har jag blåa fingrar för jag är så kall.
varför går det liksom inte över?
och min rygg, sheisse.
jag pallar inte att tänka på det.
men jag ska vara lugn. det kommer bli bra.
det är bara alla andra som skrämmer upp mig.
"min mammas kompis fick sitta i rullstol som 30-åring"
benskörhet, benskörhet, benskörhet.
eller inte. jag dricker mjölk.
och det är mycket bättre nu. säger de.
och ja, det handlar ibland om att våga lita,
"precis som jag måste kunna lita på dig, att du håller i mig och inte börjar hoppa efter fåglarna behöver du lita på mig att detta är bra, att jag vet vad som är bäst för dig, men det handlar ju om att våga lita, och det valet kan du bara göra själv"
alla dessa val asså.
jag, jag är tacksam, men jag orkar inte vara det just nu. ok?
och åhh, vad jag tycker om er. ni mina mina hjältar. stjärnor som lyser upp min dag.
jag vet, en del tycker det är lite dramaqueen över det, men ja, ni vet ju hur jag är.
ni är mina hjältar.
och nej, jag kollade inte på några flygande fåglar.
jag höll i mig så hårt jag bara vågade och var friare än friast. coolt.
trots att jag egentligen inte tar det seriöst.
men det är någonting som gör att jag inte vill göra det dåligt.
det här är ju liksom min grej. vore kul om det blev bra.
nu börjar nog känna lite press också, inför själva redovisningen. konserten.
människor jag aldrig trodde skulle dyka upp kommer sitta och hålla mig sällskap.
och av nån anledning vill jag visa att jag kan. att det gick framåt.
att jag inte är ett himla offer som bara gav upp.
hur långt tid har det gått? tvåochetthalvt år. gosh.
bara att tänka gör mig svag i sinnet.
jag lyssnar mycket på musik nu, och glider runt på myspace.
stundtals inser man "shit vilken bra låt, vilken grym människa som lyckas skapa sånt här". medan vissa bara går förbi en. och trots att man ger dem flera chanser fäster sig inte musiken i hjärtat, även om den bär lika många känslor, och ibland samma känslor.
det vill sig inte bara.
jag undrar om det någonsin igen kommer bli så att jag lyckas fångas, som av jonathan, och inte att glömma håkan då. men det är en annan sak med honom. då var jag 13 år -ung och dum (hehe)- och visste väl inte mycket bättre. när jonathan fullkomligt fick mitt hjärta att blomma och mina känslor att flyga runt som fjärilar runt hela kroppen, då var jag bara några dagar från 18. och nu känner jag likadant fortfarande. naivt? ja
patetiskt? absolut
men gott folk, ni vet hur jag är.
pinsamt men sant.
och alla tankar surrar runt
som nu, har jag blåa fingrar för jag är så kall.
varför går det liksom inte över?
och min rygg, sheisse.
jag pallar inte att tänka på det.
men jag ska vara lugn. det kommer bli bra.
det är bara alla andra som skrämmer upp mig.
"min mammas kompis fick sitta i rullstol som 30-åring"
benskörhet, benskörhet, benskörhet.
eller inte. jag dricker mjölk.
och det är mycket bättre nu. säger de.
och ja, det handlar ibland om att våga lita,
"precis som jag måste kunna lita på dig, att du håller i mig och inte börjar hoppa efter fåglarna behöver du lita på mig att detta är bra, att jag vet vad som är bäst för dig, men det handlar ju om att våga lita, och det valet kan du bara göra själv"
alla dessa val asså.
jag, jag är tacksam, men jag orkar inte vara det just nu. ok?
och åhh, vad jag tycker om er. ni mina mina hjältar. stjärnor som lyser upp min dag.
jag vet, en del tycker det är lite dramaqueen över det, men ja, ni vet ju hur jag är.
ni är mina hjältar.
och nej, jag kollade inte på några flygande fåglar.
jag höll i mig så hårt jag bara vågade och var friare än friast. coolt.
bye bye forever
Kommentarer
Trackback