emotionella problem(?)
i sexan fick jag och några av mina vänner höra att vi hade emotionella problem.
gosh vad längesen det är. 7 år sedan, är vi ens så gamla?!
jag själv säger att någon är helt ute och cyklar om man säger så,
till oss. världens mest normala människor.
jag tänker inte så ofta på det där längre.
det ligger liksom långt bak, och är inte värt att nämnas.
och jag har inget behov utav att göra det längre.
jag blir varken arg, ledsen, ilsken etc när jag tänker på det.
snarare förvånad. varför vi, av alla människor?
det som slår mig mest är att det var nog här som tilliten till vuxna försvann.
helt och hållet, fullt ut.
de som på nåt sätt skulle vara ens trygghet, blev något helt annat.
en värld där vuxna stod som fiender.
det började i skolan. men jag är nästan säker på att det fortsatte att präglas,
längre fram. under flera år.
just det där att känna sig så sviken. av vuxna människor,
som man helt och hållet litar på.
allt det där har jag nog också vuxit ifrån.
eller det har jag.
det finns liksom ingen vuxenvärld längre, där inte jag är delaktig.
innan vägrade jag leva i den världen.
men nu lever jag mitt i den, och vet att alla är olika.
de vuxna är inga fiender längre som grupp.
det handlar ju om hur man är som människa och inte vilken vuxenhet har.
jag kommer aldrig glömma:
utvecklingssamtalet med handledare och mamma.
-hanna är som en klippa i klassen.
hanna är min högra hand.
jag är så tacksam att jag har hanna i min klass!!
dagen efter, ensam med 6 lärare och kurator:
-du vet väl om att det kan vara ditt fel om din klasskamrat tar självmord hanna?
men jag kan inte låta bli att fövånas. det går bara inte.
sleep tight
gosh vad längesen det är. 7 år sedan, är vi ens så gamla?!
jag själv säger att någon är helt ute och cyklar om man säger så,
till oss. världens mest normala människor.
jag tänker inte så ofta på det där längre.
det ligger liksom långt bak, och är inte värt att nämnas.
och jag har inget behov utav att göra det längre.
jag blir varken arg, ledsen, ilsken etc när jag tänker på det.
snarare förvånad. varför vi, av alla människor?
det som slår mig mest är att det var nog här som tilliten till vuxna försvann.
helt och hållet, fullt ut.
de som på nåt sätt skulle vara ens trygghet, blev något helt annat.
en värld där vuxna stod som fiender.
det började i skolan. men jag är nästan säker på att det fortsatte att präglas,
längre fram. under flera år.
just det där att känna sig så sviken. av vuxna människor,
som man helt och hållet litar på.
allt det där har jag nog också vuxit ifrån.
eller det har jag.
det finns liksom ingen vuxenvärld längre, där inte jag är delaktig.
innan vägrade jag leva i den världen.
men nu lever jag mitt i den, och vet att alla är olika.
de vuxna är inga fiender längre som grupp.
det handlar ju om hur man är som människa och inte vilken vuxenhet har.
j
utvecklingssamtalet med handledare och mamma.
-hanna är som en klippa i klassen.
hanna är min högra hand.
jag är så tacksam att jag har hanna i min klass!!
dagen efter, ensam med 6 lärare och kurator:
-du vet väl om att det kan vara ditt fel om din klasskamrat tar självmord hanna?
men jag kan inte låta bli att fövånas. det går bara inte.
sleep tight
Kommentarer
Trackback