ett hjärta av stål

och där krossades hjärtat.

ok. vart ska jag börja.
finns det liksom en början, och ett slut?
eller är allting bara en enda stor massa mitt i.

eller kanske att jag fortfarande är i början.
eller slutet då.
jag vet faktiskt inte alls.
och jag vet inte vad jag hoppas på.

det jag hoppas är att jag aldrig mer kommer känna såhär.


den största förändringen är väl att jag numera undviker k-brunnar.
och att titta på klockan de tiderna alla siffror är samma.

annars kan jag inte vara annat än tacksam.
vänner i nöden. sannerligen. jag står i fet skuld till folk nu.
fast det gör man väl kanske inte till de nära?
har försökt poängtera det flera gånger.
jag är verkligen tacksam.

de har gjort dagarna, veckorna händelserika.
jag har inte vart hemma ensam en enda dag på flera veckor.
dagarna har vart maxade och de här veckorna kunde inte kommit mer lägligt.
förutom jobb har det partajats (hårt!) hos bettan, jag har fått en fru!
kärleksmeddelanden när man kommer hem från jobbet in my heart!

och nu är jag på väg tillbaka till hjärtat av stål.
jag är bra på att ha det!
det passar mig himla bra.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback