lost along the way
vi har tittat på tvåochenhalvtimmes kammarkör. hemma hos vår körledare.
med början julen 2004.
shit vad tiden gått. det kändes verkligen konstigt att titta på så långt tillbaka och förstå att det är never more.
halva mitt hjärta tillhör ju musikskolan. den delen som inte är ute och far i europa.
det är läskigt att allt tar slut. skolan är skitsamma.
men musikskolan. nej. det känns bara tråkigt.
det var även intressant att se sig själv, under alla åren.
den andra ettan, som är det första inspelade, har jag knappt några minnen ifrån.
att se sig själv från den tiden kändes helt sjukt.
det var turbulent då. och det syntes.
allting hände på samma gång och jag hade ingen plattform som var.
jag kände inte igen mig själv. jag vill inte minnas att jag sett ut så.
tvåan kändes mer ok. där fanns det lite minnen, och där kände jag igen mig själv. lite mer.
det var på väg tillbaka.
och visserligen trots att jag hatar att se mig själv så var det skönt att se ifrån trean.
det är ju så det är. har nog funnit lite av det där som saknades i ettan.
det var där jag kände igen mig, och kunde identifiera mig med den på bilden.
det var omöjligt innan. typ.
- hannu
med början julen 2004.
shit vad tiden gått. det kändes verkligen konstigt att titta på så långt tillbaka och förstå att det är never more.
halva mitt hjärta tillhör ju musikskolan. den delen som inte är ute och far i europa.
det är läskigt att allt tar slut. skolan är skitsamma.
men musikskolan. nej. det känns bara tråkigt.
det var även intressant att se sig själv, under alla åren.
den andra ettan, som är det första inspelade, har jag knappt några minnen ifrån.
att se sig själv från den tiden kändes helt sjukt.
det var turbulent då. och det syntes.
allting hände på samma gång och jag hade ingen plattform som var.
jag kände inte igen mig själv. jag vill inte minnas att jag sett ut så.
tvåan kändes mer ok. där fanns det lite minnen, och där kände jag igen mig själv. lite mer.
det var på väg tillbaka.
och visserligen trots att jag hatar att se mig själv så var det skönt att se ifrån trean.
det är ju så det är. har nog funnit lite av det där som saknades i ettan.
det var där jag kände igen mig, och kunde identifiera mig med den på bilden.
det var omöjligt innan. typ.
- hannu
Kommentarer
Trackback