this feeling inside
jag börjar känna igen mig själv och hur jag brukar bli. once again.
ibland är det tokigt, att det aldrig vill ta slut.
det som är märkligt är att det alltid blir så stort.
det finns inget inom mig som heter normalt.
som inför konserter, antingen är jag så nervös att jag darrar i hela kroppen.
eller så känns det inte alls.
denna våren har det varit övervägande det sista, och det har känts ganska oskönt.
praktiskt, men oskönt. vart tog motivationen vägen liksom?
nu handlar det inte om månader, inte ens veckor.
det handlar om dagar tills min favorit is back on track igen.
och det känns verkligen fruktansvärt bra.
det handlar om dagar tills min favorit is back on track igen.
och det känns verkligen fruktansvärt bra.
Kommentarer
Trackback