jag vet redan jag har ingen värdighet kvar

ok folks, det är nästan lite läskigt hur man bara går i tokigång.
som typ på ola. jag går in i nån annan form av mänsklighet ( ja jag gillar det uttrycket)
så långt ifrån mig själv man kan komma (önsketänkande i know. det är jag ända ut i tåspetsarna)

hjälp.

på nåt sätt gör jag absolut ingenting.
samtidigt så bara tiden går sådär tokfort och varenda dag är planerad.
jag skriver upp allt jag ska göra dag för dag.
allt från att ringa ett samtal, kolla när bussen går till jobb. och andra saker.
det sjuka kontrollbehovet finns nog kvar och gör sig ibland väldigt tydligt.
MEN annars funkar ingenting.
som i lördags, jag glömde mina linser på jobbet.
(och ok, det är ingen big deal egentligen. men ni fattar inte hur omständigt processen
var från att jag för första gången skulle beställa de här nya linserna,
till att jag verkligen fick de i handen. det tog väldigt lång tid, och det gick allt annat än smidigt)

har btw inte haft linser på skitlänge (just av den anledningen som nämndes ovan)
och det känns otroligt skönt att kunna ha det igen, fr.o.m ons vill säga.
och jag bangar ju inte möjligheten att gå till optikern då och då (på tors) haha.

pussiluss

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback