you take my hand in your hand breathe life in me again
coming out of my cage
and i've been doing just fine
gotta gotta be down because i want it all
it started out with a kiss how did it end up like this
it was only a kiss it was only kiss
det vansinnigt lilla blir så otroligt stort. allt för ofta.
resan som enbart var en pytteliten del av mitt liv har förföljt mig varenda dag sen jag kom hem.
och nånstans är det precis som om jag väntar på att känslan därifrån bara ska komma tillbaka.
antagligen är det omöjligt.
dags att gilla läget kanske, inse att man inte kan leva ett liv på en längtan.
en dröm, en saknad tillbaka till det som faktiskt kändes bra i hela kroppen.
samtidigt precis som jag skrivit innan,
pallar man att leva utan den där känslan när man väl känt den och haft den så levande i hela kroppen?
jag är faktiskt tveksam.
men jag tycker det är skrämmande. snackade med tovis om det idag.
känslan av att veta vad man gör en månad framåt men inte två kan kännas jobbig.
spännande, men jobbig.
man får aldrig nån riktig ro i kroppen, nånstans undrar man hur iallsindar allt ska gå vägen.
(finns det ens hopp liksom?)
men för att återgå till resan. var det nånting man lärde sig där så var det: det ordnar sig.
'don't worry 'bout a thing. 'cause every little thing is gonna be alright'
nu ska jag kolla scrubs.
- hannu
and i've been doing just fine
gotta gotta be down because i want it all
it started out with a kiss how did it end up like this
it was only a kiss it was only kiss
det vansinnigt lilla blir så otroligt stort. allt för ofta.
resan som enbart var en pytteliten del av mitt liv har förföljt mig varenda dag sen jag kom hem.
och nånstans är det precis som om jag väntar på att känslan därifrån bara ska komma tillbaka.
antagligen är det omöjligt.
dags att gilla läget kanske, inse att man inte kan leva ett liv på en längtan.
en dröm, en saknad tillbaka till det som faktiskt kändes bra i hela kroppen.
samtidigt precis som jag skrivit innan,
pallar man att leva utan den där känslan när man väl känt den och haft den så levande i hela kroppen?
jag är faktiskt tveksam.
men jag tycker det är skrämmande. snackade med tovis om det idag.
känslan av att veta vad man gör en månad framåt men inte två kan kännas jobbig.
spännande, men jobbig.
man får aldrig nån riktig ro i kroppen, nånstans undrar man hur iallsindar allt ska gå vägen.
(finns det ens hopp liksom?)
men för att återgå till resan. var det nånting man lärde sig där så var det: det ordnar sig.
'don't worry 'bout a thing. 'cause every little thing is gonna be alright'
nu ska jag kolla scrubs.
- hannu
Kommentarer
Trackback