inspirerad ge mig mer inspiration
jag tänker på killen, den svenska killen vi lärde känna sista kvällen.
ska jag vara ärlig tyckte jag mest han var jobbig.
på tok för nära, inne på "mitt" område (=inte ok), och han bara tjötade.
prata, prata, prata, prata.
alldeles för närgången och tjatig alltså.
(detta är så sjukt tragiskt men hade han inte vart så snygg -mm- hade jag nog gått på direkten)
dagen efter fick han mig dock att tänka.
han hade flytt sin verklighet i två år nu.
han reste själv, men som han sa
- man reser egentligen aldrig själv.
och jag förstår hans poäng, även om jag då tänkte att
- ok, men för det mesta reser du ju själv.
skitsamma, allt det här spelar ingen roll.
när vi träffades hade han iaf rest tillsammans med en annan kille ungefär en månad.
och han berättade att han gjort så ganska mycket, rest med andra då och då.
men att han alltid gjorde så som han verkligen själv ville göra.
han kunde redan nästa dag åka ifrån placet och därmed den nya kompisen om han kände för det,
eller var det så att kompisen ville åka och han stanna gjorde han det.
jag är imponerad.
och inspirerad.
jag berättade om min rädsla för att resa själv, hur coolt det var att han gjorde det,
men att jag antagligen aldrig i livet skulle våga mig på samma sak.
han svarade med,
- klart man är rädd ibland. jag kollar aldrig på skräckfilmer, det gör mig rädd.
jag kan ju inte sova på natten, varför ska jag kolla på det då?
någonstans hade han alltså en mänsklig ådra också då.
men hela hans inställning till allt = soft.
kan nu i efterhand känna att det hade vart kul om jag blivit lika inspirerad då.
istället för att bara tycka han var mest jobbig..
hade kunnat fiska lite mer info nu då.
men men wtf dags att fiska lite nytt.
ikväll beger jag mig till kvinnan som firar den internationella kvinnodagens födelsedag, wow.
looking forward to it mate!
over and out
ska jag vara ärlig tyckte jag mest han var jobbig.
på tok för nära, inne på "mitt" område (=inte ok), och han bara tjötade.
prata, prata, prata, prata.
alldeles för närgången och tjatig alltså.
(detta är så sjukt tragiskt men hade han inte vart så snygg -mm- hade jag nog gått på direkten)
dagen efter fick han mig dock att tänka.
han hade flytt sin verklighet i två år nu.
han reste själv, men som han sa
- man reser egentligen aldrig själv.
och jag förstår hans poäng, även om jag då tänkte att
- ok, men för det mesta reser du ju själv.
skitsamma, allt det här spelar ingen roll.
när vi träffades hade han iaf rest tillsammans med en annan kille ungefär en månad.
och han berättade att han gjort så ganska mycket, rest med andra då och då.
men att han alltid gjorde så som han verkligen själv ville göra.
han kunde redan nästa dag åka ifrån placet och därmed den nya kompisen om han kände för det,
eller var det så att kompisen ville åka och han stanna gjorde han det.
jag är imponerad.
och inspirerad.
jag berättade om min rädsla för att resa själv, hur coolt det var att han gjorde det,
men att jag antagligen aldrig i livet skulle våga mig på samma sak.
han svarade med,
- klart man är rädd ibland. jag kollar aldrig på skräckfilmer, det gör mig rädd.
jag kan ju inte sova på natten, varför ska jag kolla på det då?
någonstans hade han alltså en mänsklig ådra också då.
men hela hans inställning till allt = soft.
kan nu i efterhand känna att det hade vart kul om jag blivit lika inspirerad då.
istället för att bara tycka han var mest jobbig..
hade kunnat fiska lite mer info nu då.
men men wtf dags att fiska lite nytt.
ikväll beger jag mig till kvinnan som firar den internationella kvinnodagens födelsedag, wow.
looking forward to it mate!
over and out
Kommentarer
Trackback