ett stjärnklart förkylningsvakuum
det är otroligt vackert här just nu.
det är det verkligen.
det har sagt förr men jag kan inte låta bli att konstatera,
skogarna i värmland slår nog alla andra.
vi har en allé här utanför som är to die for.
jag skämtar verkligen inte.
det är så otroligt stora, vackra träd och jag hade gjort nästan vad som helst för att ha den som min egen.
det är förkylningstider här.
hela skolan har gått in i ett förkylningsvakuum.
jag tror hela tiden att jag klarar mig ifrån det.
men verkligheten är inte som man vill jämt.
just nu är det halsen som bara känns sliten.
den gör inte ont hela tiden,
men så fort jag tar en ton känns den jätteirriterad.
jag hoppas verkligen det är förkylning och att jag inte bara glömt bort hur man ska sjunga..
igår satt vi och pysslade hela dagen. på teatern där min lärare är regissör.
vil hjälpte till med deras rekvisita inför kommande teater, mycket väsen för ingenting av shakespeare.
det kändes jätetonödigt,
men jag tyckte det var skönt.
klassen fick antingen måla eller göra blommor av silkespapper.
men eftersom min lärare insåg min begränsning ganska snabbt när det gäller att arbeta med händerna,
fick jag ett specialuppdrag.
att vika silkespappret på hälten, klippa isär, vika på hälten igen och klippa isär.
jag kände verkligen att jag hade en jätteviktig roll i arbetet..
men det var skönt, att göra nåt, utan att egentligen göra nåt. typ.
på kvällen gick jag och favoritflosoferna lilla blodis.
det lät jättemysigt. och det var mysigt så länge som det var lampor.
sen kommer man in i det sjuka mörkret.
det var GALET kolsvart.
inte en enda lampa, och man såg knappt varann.
jag fick gå i mitten och hålla i varsin arm.
det var vackert att titta på stjärnorna.
det var hur fint som helst, också det ett ögonblick to die for för att få uppleva igen.
(inte för att det är så svårt här, men det handlar om att VÅGA en gång till)
imorn kommer jag hem,
håkan h. here we come!
pussiluss
det är det verkligen.
det har sagt förr men jag kan inte låta bli att konstatera,
skogarna i värmland slår nog alla andra.
vi har en allé här utanför som är to die for.
jag skämtar verkligen inte.
det är så otroligt stora, vackra träd och jag hade gjort nästan vad som helst för att ha den som min egen.
det är förkylningstider här.
hela skolan har gått in i ett förkylningsvakuum.
jag tror hela tiden att jag klarar mig ifrån det.
men verkligheten är inte som man vill jämt.
just nu är det halsen som bara känns sliten.
den gör inte ont hela tiden,
men så fort jag tar en ton känns den jätteirriterad.
jag hoppas verkligen det är förkylning och att jag inte bara glömt bort hur man ska sjunga..
igår satt vi och pysslade hela dagen. på teatern där min lärare är regissör.
vil hjälpte till med deras rekvisita inför kommande teater, mycket väsen för ingenting av shakespeare.
det kändes jätetonödigt,
men jag tyckte det var skönt.
klassen fick antingen måla eller göra blommor av silkespapper.
men eftersom min lärare insåg min begränsning ganska snabbt när det gäller att arbeta med händerna,
fick jag ett specialuppdrag.
att vika silkespappret på hälten, klippa isär, vika på hälten igen och klippa isär.
jag kände verkligen att jag hade en jätteviktig roll i arbetet..
men det var skönt, att göra nåt, utan att egentligen göra nåt. typ.
på kvällen gick jag och favoritflosoferna lilla blodis.
det lät jättemysigt. och det var mysigt så länge som det var lampor.
sen kommer man in i det sjuka mörkret.
det var GALET kolsvart.
inte en enda lampa, och man såg knappt varann.
jag fick gå i mitten och hålla i varsin arm.
det var vackert att titta på stjärnorna.
det var hur fint som helst, också det ett ögonblick to die for för att få uppleva igen.
(inte för att det är så svårt här, men det handlar om att VÅGA en gång till)
imorn kommer jag hem,
håkan h. here we come!
pussiluss
Kommentarer
Trackback