ur Jane Eyre
jag läste ut Jane Eyre för ett tagsen.
fick låna den av annie och sen har det bara blivit att jag haft kvar den på rummet.
jag kan rekommendera den om du inte läst den.
just detta stället har fäst sig lite extra hos mig.
ta dig tiden att läsa det.
hennes beskrivelse av ett krossat hjärta kan nog inte bli tydligare.
' Jane Eyre som hade varit envarm, förväntansfull kvinna, på väg att stå brud, var återigen en frusen, ensam flicka. Hennes liv var grått, hennes framtid ödslig. Midvinterköld hade drabbat högsommaren, en vit decemberstorm hade virvlat fram över juni. Isen täckte de mogna äpplena, snödrivorna krossade de utslagna rosorna, över åker och äng låg en dödskall svepning. Stigar som varit fulla av blom kvällen innan låg idag oframkomliga under snön, och skogen som för tolv timmar sedan hade stått lummig och doftande som tropikernas lunder var nu kal och vit som en furuskog i det vintriga Norge. Alla mina förhoppningar var döda, offer för en enda hemsökelse, en sådan som över en natt kom över allt förstfött i Egyptens land. Jag såg på dem, dessa drömmar som igår hade varit så levande och brinnande: nu låg de som stela, frusna lik som aldrig skulle få liv igen. Jag såg på min kärlek, som tillhörde min herre, denna känsla som han hade skapat: den skälvde i mitt hjärta som ett sjukt barn i en iskall vagga. Den var plågad och orolig, den kunde inte söka sig till mr Rochesters famn, inte värma sig vid hans bröst '
skrivet av Charlotte Brontë
fick låna den av annie och sen har det bara blivit att jag haft kvar den på rummet.
jag kan rekommendera den om du inte läst den.
just detta stället har fäst sig lite extra hos mig.
ta dig tiden att läsa det.
hennes beskrivelse av ett krossat hjärta kan nog inte bli tydligare.
' Jane Eyre som hade varit envarm, förväntansfull kvinna, på väg att stå brud, var återigen en frusen, ensam flicka. Hennes liv var grått, hennes framtid ödslig. Midvinterköld hade drabbat högsommaren, en vit decemberstorm hade virvlat fram över juni. Isen täckte de mogna äpplena, snödrivorna krossade de utslagna rosorna, över åker och äng låg en dödskall svepning. Stigar som varit fulla av blom kvällen innan låg idag oframkomliga under snön, och skogen som för tolv timmar sedan hade stått lummig och doftande som tropikernas lunder var nu kal och vit som en furuskog i det vintriga Norge. Alla mina förhoppningar var döda, offer för en enda hemsökelse, en sådan som över en natt kom över allt förstfött i Egyptens land. Jag såg på dem, dessa drömmar som igår hade varit så levande och brinnande: nu låg de som stela, frusna lik som aldrig skulle få liv igen. Jag såg på min kärlek, som tillhörde min herre, denna känsla som han hade skapat: den skälvde i mitt hjärta som ett sjukt barn i en iskall vagga. Den var plågad och orolig, den kunde inte söka sig till mr Rochesters famn, inte värma sig vid hans bröst '
skrivet av Charlotte Brontë
Kommentarer
Trackback