nu får vi värma varandra i höstkylan
ja, visst är hösten vacker även här i sköndal.
de gula löven och solen som är med oss är så otroligt vackert.
men faktum kvarstår.
att beöhva poängtera hur vackert det är,
känns som ett måste för att utstå kylan,
och allt det där som blir jobbigt med att lämna sommaren,
gör att allt med hösten blir lite bittersweet.
samtidigt, vi är inne i mitten av oktober
- vad i hela friden hände med september?
och borde troligtvis inse till fullo att sommaren är helt över -
och det är verkligen vackert ute.
det finns väl viss charm - såklart.
men av nån anledning är det ändå lättare att ta emot charmen med öppna armar på hemmaplan.
så om två timmar sitter jag på ett fint tåg mot rätt sida av landet.
ska bli jätteskönt.
imorn ska jag och mamma krama världens finaste barn.
så mycket kärlek i en så liten kropp.
DET om något är vackert.
cheers
ps. nåt som verkligen relaterar till rubriken.
idag är det ett år som officielt par som gäller.
helt sick. vet inte vem av oss som ska ha störst eloge för att ha stått ut med den andre.
rent instinktivt känner jag ju jag såklart.. men det är nog tvärtom!
de gula löven och solen som är med oss är så otroligt vackert.
men faktum kvarstår.
att beöhva poängtera hur vackert det är,
känns som ett måste för att utstå kylan,
och allt det där som blir jobbigt med att lämna sommaren,
gör att allt med hösten blir lite bittersweet.
samtidigt, vi är inne i mitten av oktober
- vad i hela friden hände med september?
och borde troligtvis inse till fullo att sommaren är helt över -
och det är verkligen vackert ute.
det finns väl viss charm - såklart.
men av nån anledning är det ändå lättare att ta emot charmen med öppna armar på hemmaplan.
så om två timmar sitter jag på ett fint tåg mot rätt sida av landet.
ska bli jätteskönt.
imorn ska jag och mamma krama världens finaste barn.
så mycket kärlek i en så liten kropp.
DET om något är vackert.
cheers
ps. nåt som verkligen relaterar till rubriken.
idag är det ett år som officielt par som gäller.
helt sick. vet inte vem av oss som ska ha störst eloge för att ha stått ut med den andre.
rent instinktivt känner jag ju jag såklart.. men det är nog tvärtom!
Kommentarer
Trackback