tingeltangel -

men jag gillar verkligen den nya låten.
tycker att den påminner om låtarna på ett kolikbarns bekännelser plattan,
men den skivan är sjukt bra så det gör inget.
ingen annan kommer lika nära som håkan.
ingen annan jag inte känner iaf. han lyckas verkligen med det där.

idag tog tove bussen hit,
hon hade med sig sina bilder från resan.
det är hennes kort jag får äran att ladda upp här.
innan hon kom tog jag tag i timmarna och städade.

evighetsprojektet som verkligen aldrig tar slut.
aldrig blir det bättre heller.
sen har jag jobbat.
det är nån speciell känsla just nu. kan inte sätta ord på den riktigt.
kanske att man inte hunnit landa riktigt än,
eller nåt.

ser fram emot nästa vecka och konståknings vm,

det ska bli kul verkligen. jag kommer för sjutton se brian joubert live.
hela hjärtat jublar. awesome!!

nu är det dags för den stora sömnen.
sleep tight folks.

2008-03-12 @ 23:14:35 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

beslutsamheten som en gång fanns

när jag ser tillbaka på bilder då jag tog mina stora steg.
-färga håret svart, klippa lugg-
ja, såna grejer som är stora för mig, som jag aldrig annars vågat göra,
kan jag nästan även nu känna hur beslutsam jag var,

att en förändring skulle ske.
en förändring var tvungen att ske,
skedde den inte på insidan var det tvunget att göra den synlig åtminstone.
nu har jag gjort himla flätor i håret,
inte så mycket för att det måste ske en förändring,
snarare för att jag vill ha med thailand hem,
bara som ett litet tecken på att jag verkligen varit där. och det är inte omöjligt att åka igen(?)

jag kan nästan tycka det är lite jobbigt att titta på bilder från sommaren.
mest för att de ger sken av en sån fullständig lycka.

bara det att lyckan var ju inte på riktigt..? eller var den det då ändå.
ser bara alla dessa bilder med de glada ögonen och det fetaste leendet på läpparna.
studenten låg bakom, många trevliga kvällar under sommaren,
och känslan i kroppen gick inte att mista.
allt var helt sjukt bra.
trodde jag. för nu i efterhand vet vi ju alla som var där och då att det inte blev så himla lyckligt.
det är farligt när någon bara tar ifrån en allt det där som är så bra.
samtidigt som det är lika farligt att låta sig lägga ens lycka i någon annans händer.
för visst är det lätt att bara tappa handfästet lite.. eller bara leka lite med elden?

det var väl det här jag åkte ifrån.

eller det jag trodde jag skulle åka ifrån ända tills jag insåg att det inte går.
ända tills nu typ.
de sista dagarna på koh chang kom det som en uppenbarelse till mig att
hanna, nu är det nog faktiskt över.
fast samma sak trodde jag när jag först färgade håret svart.
och nästa gång när jag klippte av luggen.
men (ett fett viktigt men) denna gången är det nog starkare än alla andra gånger.

anledningen till att allt detta skrivs nu beror enbart på att jag nyss tittat på fel bilder,
och lyssnar på the fray.
haha. haha.

känslan i kroppen är annars helt slut.
i natt har jag varit hemma en vecka.
jag har jobbat morgon tre gånger sen dess, och lite kväll.
nu är det lite lediga dagar på g, innan det är dags för torsdag och nya kraftansträngningar.

för att relatera till överskriften. jag vet inte om den beslutsamheten finns kvar.
ofta är det väldigt starkt när jag tänker nåt,
men sen blir det bara lite mesigt nowadays.
men jag hoppas, hoppas verkligen jag slår slag i drömmarna som faktiskt gror och gör nåt av hösten.
det måste inte vara vettigt,
men den ska vara givande. och jag ska känna att man käkar av den goda kakan. igen.
för när man en gång gjort det,
pallar man då att inte göra det igen?

pussiluss