jonathan j in my heart

hela min kropp känner bara
nej nej NEJ just nu.
jag vill för alltid i världen inte åka till jobbet.
jag orkar inte jobba, jag är trött.

men vad hände med inställningen där liksom.
att gå runt med den inställningen redan innan man går dit är väl det värsta man kan göra?
cheer up gal.




ok. då var man hemma igen.
hemma till tryggheten, till den lugna famnen.
som jag i slutet längtade hem.
det blev nästan det enda jag snackade om mot slutet.
"jag längtar hem. jag längtar hem. jag VILL hem"

men väl hemma känns det tomt på nåt sätt.
man har kommit in i skolans vardagslunk liksom.
jag vet inte om jag gillar det eller inte.
det känns nästan osunt.

missförstå mig rätt.
det känns hur bra som helst att vara hemma och bara få vara nära de kära.
igår var hela familjen samlad. sju pers vid matbordet precis som förr.
och trots att veckan är sjukt maxad känns det ändå bra att bara vara hemma.
även om defenitionen hemma har fått en annan innebörd nu.
detta är hemma, hemma på riktigt.
samtidigt som skolan börjar kännas som hemma..

i mitt hjärta just nu
http://blogg.svt.se/psl/2008/10/17/musik-med-jonathan-johansson/

peace and love

massa sömn och en fjäder senare

de senaste dagarna har bestått av stora mängder trötthet.
varenda dag efter frukost har jag lagt mig igen. på riktigt.
av med kläderna och under täcket liksom. inte bara vila ovanpå med en filt..
dock så har jag gått på alla lektioner - förutom måndagen då-

igår var det en estradpoet här och åh vad han var bra.
ja han var grym och sättet han förklarade det mest sjävklara på var så himla coolt.
så ja, han var jättebra.
förbandet, en kille med gitarr var också skitbra.
jag började inte digga honom förrän till sista låten,
men då diggade jag honom så himla hårt.
efteråt var jag tvungen att snacka med honom (ok, jag erkänner. jag tyckte han var ganska snygg också..)

men ismael som han den andra hette, ja han var verkligen outstanding.
man skrattade så man fick ont i magen,
samtidigt kom han så påtagligt nära att man kunde känna hans smärta inom en, och hur ont det gjorde.
det var omvälvande.
man gick därifrån utan att riktigt veta vad man skulle säga.
(det var då jag gick fram och snackade med gitarrkillen, och gjorde bort mig ganska så fett. men orka bry sig..)

jag fick iaf fjädern. ismael stod länge med en svart fjäder i handen när han snackade.
sen gav han den till mig.
jag trodde jag skulle hålla den åt honom,
men jag fick den.
ida sa efteråt
- jag tycker verkligen han gav den åt rätt person.

inte för att man ska lägga för mycket vid i en svart fjäder,
men det gav lite hopp. där och då.

efteråt blev det lilla blodis i mörker en gång till. tyvärr inte riktigt lika stjärnklart denna gången.
att gå med hjärtat i halsgropen kan kanske vara nyttigt ibland(?)
kära vänner, ni förstår verkligen inte hur svart det blir här om kvällarna..
när man väl är tillbaka sen infinner sig alltid det sköna lugnet och då var det så fett värt det!!

nu är det snart kör, sen är det slut för dagen.
en sista kväll här, en heldag imorn och sen 18.58, tåget hem!
wiiie.

peace out

hej hej skolkdag

jag gick upp vid halv åtta och käkade frukost.
jag tänkte ta vara på dagen och gå till skolan, trots att jag är småförkyld.
och har varit det mer eller mindre hela tiden på den här skolan.

tillbaka i rummet halv nio tittade jag ut genom fönstret. grått grått grått.
drog ner rullgardinen och la jag mig i sängen.
där blev jag liggandes tolv och lunchen.
ifyllandes en lapp senare var jag sjukanmäld,
och sket i resten av dagen genom att titta på romeo och julia, åh vilken bra film!
och senare lite mer tv på det.

jag ska inte gå tillbaka till vanorna jag levde i under mina första år på gymnasiet.
MEN detta har varit den gråaste dagen ever på den här skolan,
och det har vart sjukt skönt!!

nu är det pretty woman på g och på fredag kommer jag hem.
det ska bli himla skönt.

pussiluss o kramkalas


been there done that

so many times before.
var tanken att jag skulle skriva om.
(men det tar -belive it or not- en oväntad vändning)


fredagkväll
sjukt taggad. detta kan bl en bra kväll. och det börjar bra, vi äger dansgolvet.
vi bokstavligen ÄGER placet.
och vår entre går inte av för hackor den heller.
vårt uppträdande gick bra det med.
sen kom det stora slaget i magen.
och en klackad fot.
min fot är svullen nu.
ganska så bra svullen.  vet inte om man ska göra nåt åt det eller inte..
det blev att jag gick hem till filosofisystrarna och delade säng med den mörkhåriga av dem.

lördagmorgon
måste jag gå upp?
fem timmar efter alla andra gått upp ligger jag fortfarande kvar,
med en stor klump i magen och vill inget hellre än att ligga under täcket hela helgen.
och hela nästa vecka.

lördageftermiddag
tillslut har jag inte hjärta att invadera sängen längre och bestämmer mig för att gå upp.
och t.o.m gå till mitt rum.
jag går iväg, äter frukost och det är bara en känsla av lättnad i magen.
jag har det ändå ganska så bra.
varför tillåta sig att bli så down för ingenting?

nu ska jag gå och äta mat med filosofisystrarna.

peace and love



det där med att duga och räcka till

stephane lambiel kommer sluta tävla som konståkare.
han kommer fortsätta åka på uppvisningsgalor - tack och lov för det - han är fantastiskt duktig.
han anser att poängsystemet inte är rättvist.
och jag som inte är så vidare insatt, inte tillräckligt för att uttala mig i ämnet,
gör det ändå kan ändå och jag instämmer.
poängsystemet nu bygger mycket på det fysiska och det tekniska.
det konstnärliga tappas bort.
kanske för att jag själv fortfarande brottas med att inte vara tillräcklig.
och jag intalar mig själv att det räcker,
man kanske inte måste vara tekniskt bäst för att vara bra, eller ens tillräcklig.
kanske att det kan räcka med massa vilja och känsla?

jag är i vilket fall som helst glad att jag hann se stephane lambiel live,
hans fantastiska piruetter är som precis nämnts HELT FANTASTISKA!!

tacka vet jag mikael som ringer och uppdaterar mig om såna här saker.
- stephane lambiel ska sluta tävlingsåka.
- hur vet du det?
- jag läste det på svt. 
- jaha ok, varför då
och så går han in nästan i detalj till varför han ska sluta.
- ok, men om jag vill läsa själv då?
och här förklarar han också till punkt o pricka,
när jag sitter här vid datorn vart jag ska trycka för att komma rätt.
han är så bra. jag saknar honom mer o mer varenda dag..

vi har haft premiär här nu.
både för barn och på min skola.
föreställningen på min skola beskrivs nog enklast med min lärares ord
"det kunde ju inte gått mycket värre"

vill ni höra mer om det kan jag gå in djupare på ämnet nån annan gång.


nu ska jag röra mig mot filosoferna.
imorn är det halloweenfest här med obligatorisk utklädning.
hej hej grease.
och hej hej hoppas det blir en kul kväll säger jag.

pussiluss

ett fall tillbaka till marken

var ska man börja?

värmland är galet vackert.
samtidigt är det inte som att ligga på en strand i thailand, eller att sitta på maze i sydney.


det är väl därför jag tvekar ibland.

samtidigt som det är bra här.
för det är det.
inatt sov jag hos ida.
det var lite 'hej jag går i trean' - känsla på det hela.
det var jätteskönt.

fötterna är tillbaka på jorden.
och det med besked.
här tar man det inte lite lätt.
här är det som vanligt, allt eller inget som gäller.
tröttsamt.

jag tänker på er,
och en sång jag sjöng för jämnan förut kom till mig i veckan.

'jag tillhör dig och du är min
för alltid i all evighet
mitt hjärtas slag blir ett med ditt
förenade i evighet
för alltid i all evighet
inga tårar mer av smärta
inga tårar mer
nej aldrig för du är med
nej aldrig när du är med'

jane

keep rollin' baby

berochdalbanan fortsätter.
idag har den gått ganska trögt.
imorgon drar vi till charlestown. jag har inga stora förhoppnignar på dagen,
men jag vill nog ändå tro på det bästa.



det har tidigare nämnts,
men jag saknar er så det gör ont just nu.

pussiluss

jag saknar er

en promenix är alltid en promenix

det är ju inte som att gå kärlekspromenaixer i allén här när inte ni är här.
kom hit.

jag saknar er.
jättemycket.




igår kom det stora bakslaget.
jag bet av ALLA naglarna.
och åt ett halvt ballerinapaket på det.

over and out


jonathan johansson in my heart

ok kära vänner.
jag har missat jonathan johanssons spelning i gbg.
och ikväll kommer jag missa den i jönköping.
mitt hjärta går sönder lite när jag än en gång inser att nu har jag verkligen missat chansen.

och mera då..
försöker behålla fotfästet.
och det går.


med nöd och näppe.


jag tänker på er och saknar er därhemma kära vänner.
- jane


det där med att ha fötterna på jorden - än en gång

tiden här står inte stilla längre.
och hur omöjligt jag än trodde det var från början är jag numera stressad.

ganska mycket stressad. tiden som fanns i överflöd förr har bara försvunnit.
kapoof.

jag vet inte om bara tiden är konstig, eller om jag blivit helt knäpp i huvudet.
natten till igår somnade jag halv tre.  sängåendet var vid halv två, så det hade ju en förklarlig anledning.
men sen vaknar jag halv sex. efter att vridit på mig ett bra tag, lyssnat på jonathan johansson skivan en gång,
och fortfarande inte kan somna om tar jag vara på tiden och målar naglarna.
jag har fortfarande nagellack jämt i förebyggande syfte för att inte bita.
och det går -belive it or not- fortfarande bra.

några naglar har brutits och flikat sig, så de har jag faktiskt bitit av för att jämna ut.
but still, jag har aldrig förr (utan att överdriva eftersom jag bitit jämt) haft så här långa naglar.

annars då.
jag har i vanlig ordning inga storheter att dela med mig av.
mitt vanliga jag kunde jag inte lämna hemma.
ännu har jag inte gått och blivit tragisk.
men det är ju inte jättelångt ifrån..

det i sin tur kan tolkas så här.
mina problem med ha att fötterna på jorden kvarstår.
att jag aldrig lär mig läxan (det borde jag verkligen gjort vid det här laget).

pussiluss