desperados

hänger knappt med.
fast nu ska jag inte säga att tiden sprungit ifrån mig,
- likt den gjorde delar av hösten..
jag har varit uppe i stora staden nästan 2 VECKOR!!
känns jättelängesen, satt och fundera på när nästa hemfärd blir.
det lär ju dröja ett tag iaf.

det rullar på.
i maklig takt.
tröttheten detta året har gjort sig påmind.

jag tro jag, och många med mig behöver solljus.
lite sol som påminner om hur vackert allt är!

gick en promenix idag.
en vanlig dag tar just den sträckan cirkus 40 min.
idag tog den EN TIMME, och känlsan var att jag gick med livet som insats.
halt var ordet!


du säger tiden kommer aldrig mer igen
vi sliter vägarna i jakt på sanningen
jag mister tåget hamnar snett och tänker sen
och löven faller över stockholm och mitt hem

du säger jag ska aldrig lämna dig
du ska aldrig nånsin se mig gå
och om du ger din sorg till mig så kan jag bära den åt dig
tills du orkar se två deseprados som alltid vill ha mer

hon som säger det bättre än min får ta över ordet.
känns så fint det där.
att någon annan kan säga det, så man slipper själv.
btw, tycker pernilla andersson är väldigt vacker!

pussiluss

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback